Hur kan det vara så att varje gång jag verkligen behöver sova så kan jag inte men när jag borde göra tusen andra saker så vill jag bara lägga huvudet på kudden och sova i dygn. 

Jag tog studenten den 15e juni utan någon som helst plan för framtiden. Ville inte plugga och ville verkligen inte vara kvar i Katrineholm. Man kan tro att det bara är vi katrineholmare som tycker staden är tråkig och äcklig men för inte längesen började en ny kock på mitt jobb, också svensk såklart och det första han sa när jag berättade att jag var från Katrineholm var att det var den största knarkhålan han någonsin varit i. Säger inte det lite om saken? Nog för att jag saknar stället men när jag tänker på saken så är Katrineholm så litet, äckligt och öde. Jag är så glad att jag på sätt och vis kommit därifrån, börjat från noll på ett annat ställe. Sett lite mer av världen även om det bara rör sig om Norge. Att bryta sig loss på något sätt och testa något nytt, det är något man växer av fast man kanske inte ens tänker på det själv! Jag tror jag alltid kommer se Katrineholm som hem men det handlar bara om att det är staden där de som betyder allra mest för mig finns.